Jag har naturligtvis känt i kroppen att jag har ökat i vikt. Jag har slarvat med maten, ätit hur som helst, haft någon halvmärklig kosthållning utan tanke, riktning eller innehåll. Precis så som jag åt förr. Min träning har halkat efter. Blivit inställd, överhoppad. inte funkat. Och jag har känt i knäna, de har protesterat, det har gjort ondare att gå..Och rädslan infinner sig. tillsammans med strutsen. Det jag inte vet, det lider jag inte av.. så länge jag inte vet hur det egentligen förhåller sig, så har det inte hänt. Ner ännu längre med huvudet i sanden och blunda hårt. Det är nog inte så farligt.. jag behöver inte kolla det nu, kan göra det sen. De tär bara det att sen kommer aldrig.
Känner du igen tankegångarna?
Idag bestämde jag mig för att sluta vara rädd och liksom vika undan redan vid tanken på att väga mig. Hur svårt kan det va?? Alla dessa jag ska bara.. först ska jag göra det här, men sen så.. Och sen är jag ändå på väg att liksom glida ut från badrummet och den skrämmande vågen! Nämen Malou!! Ge dig nu. Upp på vågen, den lär inte döda dig. (Det är faktiskt ett jättebra argument för mig. För rädslan får det att kännas som att jag kommer att döööö) Ta reda på hur illa det är ställt. Hur mycket har du ökat i vikt? Du vet ju att du har det, men du bara gissar hur mycket det kan vara..
Jag drar fram vågen och ställer mig på den.. och det är värre än jag befarade. Jag har ökat 4,5 kg! 4,5 kg på ett par månader, som jag slitit i ett halvår för att bli av med. Javisst är det ledsamt, men det visar också hur komplext det är med mat och träning för mig. Jag ger mig dock inte. Jag ger mig inte! Upp igen, skicka iväg strutsen på bete nånstans, krama om rädslan, spotta i nävarna och upp på hästen igen.
Jag kramar om min rädsla
Kroppstransformation's Blog 